Mardröm

Tycker så synd om Lilly när hon bara skriker rätt ut av en mardröm. Hon gjorde det nu ikväll och lugnade ner sig när hon kände tryggheten igen och så kom de där darrande andetagen innan hon till slut slappnade av på riktigt. Vad mycket som berör när man blir förälder, iaf sådant man inte alls tänkte på innan. Jag tänkte mer att "Ja hon kommer väl drömma mardrömmar lika som vi, det är väl bara att trösta henne så är det bra". Men så sitter man här nu och tänker efteråt hur synd man tycker om de små liven när de bara vaknar sådär. Eller när hon slår sig lite och får den där OTROLIGT söta surläppen, när doktorn sticker henne med sprutor, när man ser hur hon letar efter en med blicken när hon hamnat hos någon hon inte känner igen, när man kanske lämnar henne för någon sekund för att gå på toaletten och så vidare...
Lilla älskade Lilly har gjort mig mer blödig än vad jag var innan och öppnat Roberts hemliga kammare i hans hjärta. Det är så fint och otroligt häftigt vad en sådan liten krabat kan göra med oss robotar. Vi äter, jobbar, äter och sover. Men när en liten plutt kommer in i bilden blir det där "robot-mönstret" helt rubbat på ett otroligt charmigt och underbart sätt! Vi gör allt för våra barn, så är det bara!