Vi har nu passerat de 9 månaderna med världens bästa Lilly. Jag kan faktiskt säga att hon går för fullt nu. När hon märker att ingen (förälder eller annan i närheten) kommer med sitt finger struntar hon det och travar på med sin vingliga och mycket målmedvetna gångstil. Hon är så himla duktig och jag och Robert skakar på huvudet och blir paff varje gång då vi ser vår lilla tuss trava iväg och försvinna bakom något hörn.
Jag ska börja jobba nu i början på april. Jag gruvar mig inte för själva arbetet eftersom jag fortfarande trivs med det jag gör men jag saknar lillan så oerhört när jag jobbar så det kommer nog bli ovant och lite jobbigt i början. Jag vet ju att hon har det hur bra som helst hemma med Robert men jag vill ju vara med henne HELA tiden, helst i 2 år till ;). Jag ska jobba från april till slutet på augusti så jag går miste om de "bästa" månaderna egentligen men det kommer fler somrar och förhoppningsvis har jag ett fast arbete med semester framöver.
Jag fick göra en ANSÖKAN nu på omvårdnadsprogrammet på distans hör och häpna!! Hoppas nu bara att jag får börja plugga också!
Sen har vi det här med nattningarna och natten angående Lilly....
Hon har under en längre period vaknat olika tider under nattens gång och haft svårt att somna om. Det kan ta mellan 1 till 2 timmar ibland innan hon somnar om och då i vår säng. Nattningarna har aldrig varit några problem förut. Vi kunde bara säga god natt, ge henne välling och lägga ner henne så somnade hon helt själv utan protester eller strul, men nu....
Vi flyttade henne till ett eget rum för några dagar sedan för att vi trodde att det var oss hon störde sig på under nätterna (eftersom hon oftast vaknade någon gång varje natt). Men det har fortsatt och nästan blivit värre efter vi flyttade henne. Vi har en "barnvakt" som vi använder när hon sover ute i vagnen men den fick nå knäpp första natten vi skulle testa detta så vi körde utan den.
Hon vaknade i vanlig ordning men den här gången hörde vi inte henne förrän hon gallskrek (när hon låg inne hos oss behövde hon bara gnälla lite så hörde vi henne direkt). Så det började inte bra!
Nu tar det tid att natta henne också. Vi har fattat att hon är inne i "separationsångest-perioden", men jag tror det har blivit värre av att vi inte hört henne på en gång dessa nätter och att hon kommer ihåg det när hon ska lägga sig.
Läste lite på hemsidan "babycenter" där de hade skrivit om att barn inte har någon direkt tidsuppfattning. Så när de vaknar någon gång på natten (tex) och inte ser någon förälder där, tror de att de blivit lämnad och att ingen kommer att komma till dem. Därav deras stora förtvivlan.
Men jag känner att när man väl påbörjat något ska man inte avbryta det för då kan det verkligen bli "tjorv" framöver så vi kämpar på. Nattningarna tar i alla fall inte flera timmar, det har väl tagit som mest 45 min, men det är ändå mycket när man blivit bortskämd med 0 min förut...
Hoppas detta inte håller i sig länge för jag för så dåligt samvete av att höra hennes gallskrik och att hon tycker att det är så jobbigt att somna....
 |
| Älskade hjärtat! |
