Ok. Prinsessan sover så gott så nu ska jag passa på att skriva hur dagen DET såg ut.
Kl var 3.30 på tisdagsmorgonen den 7de juni och jag var på toaletten för femtielfte gången, men detta toabesök var inte alls som alla andra eftersom jag upptäckte att den lilla slemproppen hade gått. Strax efter detta började även mina värkar komma, men de var ganska svaga så jag gick och lade mig igen.
Kl 4.30 hade värkarna ökat i styrka och jag passade då på att berätta för Robert om slemproppen men att det var ganska lugnt än så länge. Jag rådde honom att fortsätta att sova men det var lättare sagt än gjort :)
Eftersom jag tyckte värkarna kom ganska regelbundet ringde jag förlossningen för att höra vad jag skulle göra. De tyckte att jag skulle komma in på en undersökning och då var kl 8 någonting. Väl inne i undersökningsrummet satte de på de där grejjerna för att få en CTG kurva. Vi kunde se att jag hade ganska starka värkar redan då, men jag tyckte att det var uthärdligt iaf. Undersökningen visade att jag knappt var öppen 1 cm, de kunde bara få in pekfingret så jag hade inte kommit så långt. De rådde oss att åka hem igen och ringa om det skulle bli jobbigt.
Och jobbigt blev det, fan va ont värkarna gjorde!!! Jag hade inte ro att sitta och inte gå. (Ja cilla, det hjälpte att andas) :). Jag tog aldrig någon värktablett utan försökte härda ut men till slut orkade jag inte utan var jag tvungen att ringa igen och det resulterade i en till sväng till förlossningen ihopp om att någonting hade hänt! Nu var klockan 14.00.
Efter ytterligare ”karv” i puppan av Britt (fy fan va ont det gjorde,hon var inte försiktig direkt utan körde in näven så jag skrek till) och koll på CTG kurvan visade det sig att jag inte hade kommit någon vart i princip. Då blev jag lite less faktiskt för jag trodde att vi skulle få stanna denna gång. Så med en värktablett i handen och med rådet att bada blev vi hemskickade igen. De sa att vi skulle stanna hemma till 20.00 om inte något annat hände.
Klockan var 15.00 och värkarna gjorde ont som fan, vilket de hade gjort i flera timmar. Så dessa turer fram och tillbaka till förlossningen var ett helvete. Minns att jag sa till Robert att han skulle köra lite mjukare för minsta lilla gupp fick mig att tappa andan.
Robban tappade upp i badkaret medan jag lunkade runt och andades igenom värkarna så gott jag kunde. Jag tog värktabletten och satte mig i badkaret. Eftersom jag inte hade sovit någonting så ville jag ha Robert hos mig när jag badade om det skulle bli så att jag somnade till där. Han plockade fram solstolen och satte sig vid dörröppningen och gjorde mig sällskap. Jag tror jag låg där i en och en halv timme och det hjälpte faktiskt lite.
Värkarna blev bara värre men jag skulle härda ut till 20.00 vilket jag gjorde.
Hade det inte hänt någonting denna gång vi åkte in till förlossningen så skulle jag få en sömntablett så jag kunde sova och ladda batterierna.
Väl på plats var klockan 20.00 och jag hade haft värkar i 16.5 timme. Efter ännu en koll (tredje gången gilt liksom) fick jag äntligen höra att värkarna hade gjort någonting denna gång. Jag var öppen 4 cm och fick förbereda oss på att stanna och arbeta lite till :)
Jag ville gärna ha smärtstillande eftersom jag hade haft så himla starka och hemska värkar. Så jag fick epiduralen nästan på en gång då vi hade gjort oss hemmastadda i förlossningsrummet, där runt 22. Innan jag fick den så sniffade jag lustgasen ganska ordentligt och satan vilken härlig upplevelse bara det! Jag kom till himmelriket och blev full för första gången på över nio månader!
När epiduralen slog till blev det ännu bättre, värkarna bara försvann och jag minns att jag försökte sova men jag var så ivrig att jag bara kunde lägga igen ögonen för någon minut. Jag minns också att jag inte var så slutkörd, jag kände mig ändå ganska pigg under hela förlossningsarbetet även fast det sammanlagt höll på i 32 timmar och jag inte hade ätit eller druckit på 2 dygn nästan. Tur att man inte var en 30 taggare för då tror jag inte att jag hade haft samma energi om jag känner mig själv rätt.
Så höll vi på hela natten, jag öppnades väldigt lite...eller ingenting för att vara korrekt. Sen hände allt på förmiddagen fram till lunch. Barnmorskan som tog över på morgonen fick upp mig ur sängen så jag skulle gå runt och gunga ner Lilly. Jag gungade och bresade med benen som BARA DEN!! Sen kom de förbannade krystvärkarna som jag var tvungen att hålla igen och det var inte lätt vill jag lova! Tänk när man känner att man håller på att skita på sig och värkarna nästan trycker ut ungen av sig självt å så blir man tillsagd att hålla igen och inte hjälpa till att krysta, det var tammefan det värsta under hela förlossningen tycker jag haha. Så jag höll igen och skrek (som jag inte trodde att jag skulle göra) igenom krystvärkarna.
Sen kom beskedet. Jag var öppen tio cm och äntligen skulle jag få krysta ut den lilla parveln som jag längtat så länge efter att få träffa! Men jag hade inga värkar att trycka ut henne med, men tog i som bara fan ändå och efter 45 min kom hon äntligen!
Jag hann bara luta mig tillbaka, tittade upp i taket och POFF så vara nästan alla borta, även min lilla skatt. Detta hade jag verkligen inte väntat mig. Min förlossning skulle sluta med att få lill pyret på bröstet och allt skulle vara bra.
Så där låg jag. Tyst. Ingen pratade med mig, de som var kvar i rummet viskade till varandra och det ogillade jag skarpt, jag hörde ju ändå vad de sa till varandra. Jag ville veta allt om Lilly även fast det kanske inte var bra nyheter!
Efter 10 min (som kändes som flera timmar) kom Robert med doktorn hack i häl in i rummet med det finaste jag någonsin skådat i famnen. Han kom fram till sängen och jag lyfte på handduken och fick se att det var en liten tjej. Världens finaste, underbaraste lilla Lilly. Jag fick den varma klumpen på bröstet och allt som hade hänt var som bortblåst.
Nu var hon ju här, hon som vi hade väntat på i nio månader. Hon som hade gjort mig så trött, illamående och sparkat mig på revbenen. All denna tid njöt jag av och nu skulle vi ha ännu mer att se fram emot.
För ingenting gör mig gladare än att se på Lilly när hon sover, äter, leker...bara finns!
Älskar henne så det gör ont i hela kroppen <3
